De tysta går förbi

Vid grannhuset går en äldre dam från Indokina och slänger sopor i soprummet. Tror att hon har en man från samma område. Thailand – Burma. Jag har aldrig hört dom säga något. Från balkongen har jag utsikt över området mellan husen. Tagetesen har snart blommat över. Pelargonierna har jag satt ihop i några större krukor. Sankt pauliorna har jag satt isär så att de mår bättre. Tänker på paret jag ser ibland. Främlingar. Utlänningar. Invandrare. Utvandrare. Vandrare. Flytt från sitt hemland. Från oro. Till något bättre. Kanske ett lugn någon annanstans, nån gång. Försöker sätta mej in i situationen. Komma som ny till ett nytt land långt bort. Vuxen. Vuxna. Lära sig det nödvändigaste i språket. För överlevnad. Här bor antalet nationaliteter

Min pappa kom från kriget –

Mannens far kom från Norge. Han hade inte bara gott att säga om svenskarna under kriget.

Jag träffar mannen i en stad utanför Stockholm. Vi följs in till personalmatsalen där kaffemaskinen finns. Jag berättar lite om mina upplevelser med min morfar. Dennes inställning var: Det där talar vi inte om.

Och vad säger man. Jag, som inte ens var påtänkt när kriget höll på. Mycket av det egna är andrahandsuppgifter. Det var för nära.

01:30 torsdag morgon

Vaknar. Det drar kallt åt huvet. Dags att ringa fastighetsbolaget för kontroll av ventiler.

Går upp. Halsar en fruktyoghurt på stående fot. Börjar skratta ömsom gråta. Ohejdat. Utan kontroll.

Sekunder.

Stopp.

Nånting varmt far genom kroppen, igen. Igår hände samma sak när jag kom in genom dörren till pizzerian i Fagerås efter körövningen vi hade i Equmeniakyrkan inför jubileet på Vägsjöfors herrgård.

Så rösten inom mej. Mannen från Galileen. ”Justera tiden på motorvärmarklockorna”.

Gör så.

Klockorna sitter nu inomhus i brist på uttag ute.

”Bed och läs bibel”

Det var det.

Gruset är ledtrådarna

Grus har vi med oss in i våra boenden. Ibland tar vi av oss skorna, ibland inte.

Fukt och grus tycker om varann. Särskilt under skorna. Städar jag tillräckligt mycket går det att hejda grustaget i dörren, eller strax innanför. Kewab behöver knappast tillkallas. De kör stort som smått i grusväg.

När går grustagsboendet över? Kanske någon undrar. Typ aldrig. Nyckeln heter städa. Ordning följer ibland. Men fram till dess får jag fortsätta att leta ledtrådar. Som Robert Palmer sjöng en gång ”Looking for clues”