En kulen dag i oktober

ja, jag vet att rubben är en anspelning på Ingemar Johanssons låt från längesen, En kulen dag i november, eller vad den nu heter. Sitter med reportaget om två fingerade skolbarn som söker plats på friskolor i Sverige varav den ena antas, den andra inte. Sändes 2013-10-30 i SVT i programmet Uppdrag Granskning, en inspirationskälla för mej. Vi mediastudenter hade Janne Josefsson som gästlärare på Kalix folkhögskola läsåret 1993/94. Nej, jag är inte journalist. kanske aldrig kommer att bli. skriver ner mej när jag är låg på energi, därför trött och aningen less efter en dag på kommunens ”Bävergäng”. Jag tillhör samhällets lägsta klass. De utstötta. Ingen vill egentligen veta av oss. Men vi syns i den vita bussen som åker runt i samhället och städar, klipper gräs, drar ris, tittar på när de som är mer kvalificerade att hantera farligare och mer svårhanterliga maskiner utför sitt hantverk. Jag tittar på. Jag förstår svenska. Jag är van. Någon säger utbildad. En annan ”men, vem är han?”

Tryckt ner i skorna av arbetsgivare, nära och så kallade kära. Om det nu finns en sådan kategori. Behandlad som luft av arbetsförmedlingen och de sociala myndigheterna. Klämd ner till självmordsgränsen. Slår vilt omkring. Kallad knäppskalle. För vissa är han odräglig.

Tillhör kategorin samhällets olycksbarn.

Svensk. Årgång 2013.

Inte Franrike under Victor Hugos tid.

har inga pengar kvar efter att ha betalt alla gäldenärer. Blir ställd att jobba, eller, stå och titta. för skitpengar

säger vi och går förbi

slutar Ingemar Johanssons låt.

Men ger jag mej?

Icke. Upp till kamp. Nu först ett gympass. och sen en lugnare aktivitet innan natten

Vad har du gjort? Inget

Dagar går. Någon säger att jag inget gör. Men, stämmer det? Arbetslös, arbetssökande, mellan två jobb, avaktualiserad från min IPhone 4S, på deken, inne i leken.

Triggade igång på frasen ”I saw her”. Uteliggaren i rullen I mördarens spår. LIgger i en tunnel i London, ovårdad. Helen Mirrens rollkollega ger denne pengar så att han kan snygga upp sig iför ett eventuellt förhör.

Skit i den rullen. Sverige översvämmas av nya svenskar. Jag frågar mej vem jag är. Var finns jobbet, jobben? Lastbilschauffören som börjat få huvudet tillbaka efter tider i fylla. Patetiskt. Glöm att jag skrev detta. Ta bort. nu kom jag inte åt deleteknappen .

Bävergänget igen. Dra ris. Fika. Äta.

Nils på viin

På den gröna väggen hänger några svartvita blyertsporträtt av några värmlänningar som har stuckit ut. Nils Ferlin. Gustav Fröding. Selma Lagerlöf. Tage Aurell. Min mor Lisbet satt igår tisdag vid Sten Sandströms bädd inne på ett rum i Karlstad. Han sov. Hon försökte tala till honom. Han sov. Min framtidsdag är ljus och lång. Nils Frykman. Han sov. Hon viskade fram dikten om Nils på vinden. Då reagerar han. Vänder sig om.

”Är det någon här?

”Det är Lisbet”

Ett litet samtal förs. Han somnar.

När allt kommer omkring

Vänninan från Kampala i Uganda bad mej sammanställa allt jag har gjort, skit som bra. Vad nu det är. På svenska och engelska. Eller. Vänta nu. Jag är svensk. Hör ungdomarna som skanderade ”Sverige” där dom satt i den cabbade bilen igår kväll, söndag. Det är måndag och myggen har inte anfallit från Deje, i kommunens norra delar. Jag skriver för att ha nåt att göra. Kanske för att jag börjar få huvudet tillbaka. Oj då. Kan man skriva så.

Forshaga har fyra pizzerior nu. Är det ett tecken i tiden? Jag är inte politiker. Jag är inte rädd. Jag kan flyga. Var kommer juicen? Lasse Åbergs Sällskapsresan, eller nåt. 

Det finns många fina språk – ett är svenska

Detta skrev jag om hantverkaren Karl Lundkvist. Eller, hur var det nu? Hur fick jag tag i storyn Karl Lundkvist? Jag ville ta några bilder på gubbarna nere på äldreboendet i byn. Visade sig att Karl hade jobbat med min morfar Alf Svensson. Transporter. En gång drog de en stor sodapanna från stationen ner till fabriken. Om händer kunde tala. 1937 hjälpte Karl till med att restaurera missionskyrkan. Han rev en kamin där idag altartavlan målad av Oskar Jansson finns.

Bild

Elocci Florida den fyrkantrunda Josflaskan

Josflaskan var fyrkantrundad. Längst upp står det Elocci Florida. Färskpressad saft. Tanken svindlar. Det var inte igår. Inte här. Då. 1970-tal. Kanske sent 60. Vi fick gul saft från Amerika. Det visste inte vi som var barn då. Nu står den i matkällaren fylld med Svart vinbärssaft. I tanken förs jag tillbaka till gatan där jag växte upp, eller ja, en av gatorna. Det var fler. Fältgatan i Forshaga låg intill Grossbolsskolan. Grodyngelfångst med grannen Tommy på Stråvägen i Grossbolsbäcken. Vi öste upp ynglen i hinkar, ställde dom i vårt garage. Och fick veta det dagen därpå. Grodbarnen fick växa upp nån annanstans. Cykla. Cykeln. Den lilla röda. Blev 22tums blå på Fågelvägen 9, familjens nästa adress. Nordstjärnan satt det ett märke nedanför styret